Jorden har en viss storlek och en begränsad mängd naturresurser. Samtidigt har vi ett samhälle som bygger på att det hela tiden ska bli fler människor (befolkningstillväxt) och att varje människa ska konsumera mer (ekonomisk tillväxt). Konsumtion kräver alltid naturresurser vilket gör detta till en ohållbar situation. Fler och fler börjar förstå detta och Vetenskapens Värld hade nyligen ett program (SVT Play) där man tog upp problemet. En intressant sak i programmet är att det fanns forskare som pratade om detta redan för flera decennier sedan, men då blev närmast utskrattade. Idag är problemet mer akut och det är nog inte så många som skrattar längre även om många försöker förneka problemet fortfarande.
Som vanligt i frågor på det här temat så har Cornucopia redan skrivit ett blogginlägg om TV-programmet. Jag vill trots det göra några egna kommentarer.
Det är inte tillväxten i sig som är problemet, utan naturresursanvändningen. Som nämns både i programmet (jag tror det var av mannen från SEB) och i kommentarerna på Cornucopias blogg så är det första vi borde göra alltså att sluta se BNP som det intressanta måttet. Min tanke är att vi istället borde försöka skapa ett mått på naturresursförbrukning (kol, olja, olika malmer) som behöver minimeras. Dessutom måste påverkan på återväxten av förnyelsebara tillgångar tas med. Minskad biomasseproduktion i världen på grund av spridning av olika typer av öknar (asfalterade ytor, byggnader och vanliga sandöknar) är enligt mig ett lika stort problem som att det snart kommer bli brist på olja.
Det är oklart vad vi kan göra åt situationen. I en utopisk värld där alla människor är altruistiska så skulle vi kunna dela de tillgänglig resurserna lika på de 9 miljarder människor jorden förutspås härbärgera 2050. Alla skulle antagligen kunna leva på det och även om hela västvärlden och många även i resten av världen skulle få minska sin konsumtion radikalt så finns det nog även en del som skulle få det bättre. Nu är det mot människans natur att göra så, vi har genom det naturliga urvalet under årmiljoner avlats fram till att i första hand tänka på oss själva, vår familj och vår grupp. Det har inte ändrats bara för att grupperna har gått från att vara stammar med några tiotal eller kanske några hundra medlemmar till att vara länder med många miljoner invånare. Vi lever fortfarande i en värld där olika grupper konkurrerar mot varandra för att ge sin avkomma bästa möjligheterna.
Hur kan vi då minska vår resursanvändning? Det finns två uppenbara sätt, att minska resursanvändningen per capita och minska antalet människor. Vare sig vi vill det eller inte så kommer både lösningarna på sikt tvingas fram, det enda vi kan påverka är om det sker som en långsam nedgång eller som en krasch. Tyvärr har jag inget större förtroende för att hela jordens befolkning ska komma överens om att gemensamt minska resursförbrukningen, så jag tror slutresultatet blir en krasch. Om den kommer om tio är eller vi klarar oss i hundra år vet jag inte, men längre går det nog i alla fall inte. En avstannande befolkningsökning i de fattigare delarna av världen skulle inte skada. Kinas ettbarnspolitik är ett fruktansvärt ingrepp i människors privatliv, men utan den hade vi idag varit mycket närmare katastrofen.
I de två inslagen i Vetenskapens Värld så fanns det rent kommunistiska lösningar. I reportaget om den så kallade rättegången som iscensatts av naturresursforskare med ett antal nobelpristagare som gisslan så sas det att den rika välden måste lyfta den fattiga delen av världen till vår nivå och när det var gjort skulle alla bli snälla mot varandra och vi kunde sänka vår gemensamma förbrukning till en hållbar nivå. I det andra inslaget om tillväxt så var slutsatsen som den kanadensiske forskaren drog i stället att bara om vi ökar skatterna och låter staten använda alla resurser så kan vi minska den totala förbrukningen. Som tack för detta skulle medborgarna få lite kortare arbetstid, i alla fall i medeltal.
Att minska på arbetstiden är kanske inte en dum idé. Det kräver dock att människor är villiga att ändra sin livsstil. Det viktiga är dock vad vi gör med fritiden. Går vi skogspromenader i närområdet minskar ökad fritid resursanvändningen. Flyger vi till Brasilien för att vandra i en tropisk regnskog så gör den inte det. Frågan är dock varför det behöver leda till ökad skatt? Med mer fritid och mindre konsumtion så är det inte bara behovet av varor som minskar, utan även behovet av offentliga tjänster. När föräldrarna jobbar mindre så behövs inte lika många dagisplatser och fritids kanske kan stängas helt. Något som slukar resurser är våra bostäder och när vi ändå ser utopiska framtidsscenarier framför oss så kanske vi kan prata om generationsboenden. Då minskar även behovet av äldrevård och hemtjänst. Med mindre resor och transporter så minskar behovet av vägar. Det finns många sätt som en ändrad livsstil skulle minska behovet av det offentliga på. Ett ökad skatteuttag är alltså inte en nödvändighet. Likaväl som vi får vänja oss vid att inte kunna köpa lika mycket prylar så kanske vi istället ska vänja oss minskad offentlig service. Och tänk om en ökad lokal matproduktion skulle göra att det skapades fler okvalificerade jobb? Då skulle kanske inte lika många stå utanför arbetsmarknaden och alltså inte lika många behöva försörjas av samhället.
Om vi vill förbereda det svenska samhället på en situation där det är brist på resurser så är nog det bästa vi kan göra att genomföra en rejäl skatteväxling. Höj skatten på energi och råvaror och sänk skatten på arbete. Med skatt på råvaror menar jag att det till exempel ska vara skatt på att bryta järnmalm och andra naturresurser. För att inte bara flytta tillverkning utomlands så måste man givetvis införa tullar på varor från länder som inte inför motsvarande skatter. Det kanske kan bli ett problem med EU, men EU är nog ändå på väg att falla samman. Syftet med det här systemet är givetvis att förändra människors konsumtion. Plånboken är ett bra styrmedel och om det blir billigare att gå till skomakaren än att köpa nya skor så kanske vi återanvänder och reparerar mer istället för att slänga och köpa nytt. När transporter blir dyra relativt arbetskraft så kanske vi också börjar producera mer mat lokalt istället för att importera från resten av världen. Det skulle nog vara bra på sikt med tanke på att global matbrist kommer. Även om optimister tror att vi kan föda nio miljarder människor på jorden så ger jag inte mycket för det.
Om den politiska viljan finns så kan det göras mycket för att förbereda oss på ett samhälle där vi inte ständigt ökar vår resursförbrukning. Det gäller dock att se upp så att inte åtgärderna leder till en totalitär stat. En skatteväxling som gör förbrukning av energi, råvaror och andra naturresurser relativt sett dyrare och arbetskraft relativt sett billigare är troligen den minst repressiva åtgärden som leder oss i rätt riktning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar