USAs kreditrating sänkt

Så har nu Standard & Poors vågat morra lite mot USA och sänkt det långsiktiga kreditbetyget ett steg till AA+. Enligt min mening förtjänar ett land som år efter år har en skuldtillväxt (inte exakt samma som budgetunderskott, men nästan) som är större än tillväxten inte högsta kreditbetyg. Det innebär nämligen att statsskulden i procent av BNP ökar för varje år, och att det inte finns en plan för att stabilisera den. I princip bygger systemet på att man betalar vinsten för tidigare investerare med insättningarna från de nya investerarna. Om en kapitalförvaltare gör så kallas det Ponzi-scheme och är brottsligt. De flesta stater gör dock så hela tiden och räknas ändå som säkra investeringar trots att man som investerare inte har några som helst rättigheter om de bestämmer sig för att sluta betala (till skillnad från en företagskonkurs där långivarna i alla fall får dela på de tillgångar som finns).

Eftersom svenska tidningar i bästa fall ger tredjehandsreferat av vad som egentligen pågår så länkar jag här direkt till Standard & Poors dokument där de beskriver sina motiveringar. Inte helt lättläst, men det är tydligt att de är oroliga för att den politiska förmågan att minska budgetunderskottet saknas. Intressant är också att kolla vilka länder som fortfarande har AAA. Några som förvånade mig är Storbritannien och Frankrike. Tittar man i Cornucopias utmärkta grafik ser man att de och även Tyskland som man oftast tänker på som en stabil ekonomi har statsskulder på runt 80 % av BNP och snabba ökningar. Det är tydligt att stora ekonomier får bra kreditbetyg även om deras skuldsituation ser dålig ut.

Det blir intressant att se vad det här kommer innebära för världsekonomin. Jag förstår inte sambanden bra nog för att ens gissa. Positivt lär det dock inte bli. Flute menar till exempel att räntan på USAs statsskuld stiger vilket sänker tillväxten där ytterligare. Stockman skriver liksom jag om det ohållbara med långsiktiga underskott som är större än BNP och frågar sig hur investerare accepterar så låg avkastning på ränteplaceringar som i grunden inte är så säkra.

Vi får väl se vad resultatet blir. Marknaden har konstiga återkopplingar så det kan bli annat än vad man först väntar sig. Jag tror till exempel att den gångna veckans börsras utlöstes av att USA höjde lånetaket. Det började med att amerikanska fonder tyckte att situationen i USA kändes säkrare. Detta innebar att de sålde aktier i Europa och Asien och flyttade hem pengarna till USA. Resultatet blev fallande börser runt om i världen och en förstärkning av dollarn. När börsen sjönk för att de amerikanska pengarna försvann så blev många inhemska investerare osäkra och började sälja vilket förstärkte börsraset. Då utlöstes en mängd stop loss order hos alla traders, vilket ytterligare ökade antalet aktier till salu och fick kurserna att sjunka mer. Vilket fick ännu fler människor att bli oroliga och rädda sina tillgångar bäst det går genom att sälja innan det sjunker mer... Smittan spreds på det sättet även till USA där de flesta hade förväntat sig en börsuppgång. Allt detta är bara min personliga teori, och jag har inga siffror över penningflöden som om inte bevisa i alla fall kunde göra scenariot troligt.

Vi får se vad som händer med börsen. Jag ser två möjligheter. Antingen så leder börsnedgången till minskad ekonomisk aktivitet för att alla känner sig fattiga och oroliga. Då får vi en lågkonjunktur som kan bli en recession. Eller så återhämtar sig börsen sakta under en månad och når i princip samma nivåer som före fallet eftersom investerarna inser att företagen trots allt fortfarande gör bra vinster.

Framtidens matproduktion

Dagens jordbruk använder stora mängder olja för att producera vår mat. Med minskande oljeproduktion i världen så är detta ett stort problem. Jag trillade nyligen på ett BBC-program om framtidens jordbruk. Jag tror programmet är från 2009, men det känns inte gammalt. Den är bara 50 minuter lång och är väl värd att se om ni inte har gjort det förut.

Jag har lagt in första delen här och ni hittar enkelt fortsättningen på youtube.

Varje gång jag hittar såna här program så blir jag glatt överraskad över vad BBC gör. Lite mer av det på SVT tack.

Konsten att strula till ett liv

Jag kan inte låta bli att kommentera den debatt som har blivit efter Svenskt Näringslivs pressmeddelande om deras nya rapport angående hur man ska öka genomströmningshastigheten på svenska universitet och högskolor och få ungdomar att välja utbildningar som är samhällsekonomiskt lönsamma. Rapporten heter ”Konsten att strula till ett liv - Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete” och finns här. Jag tycker att ni till skillnad från många av dem som har skrivit debattinlägg i SvD om den (och då menar jag inte via kommentarsfunktionen) ska läsa den.

Det första man kan fråga sig är hur det i SvD och DN kan komma att handla framförallt om att sänka studiemedlen för studenter på konst och humaniora-utbildningar. Jag ser två anledningar, antingen en väldigt klantig kommunikation från Svenskt Näringsliv, eller att någon journalist insåg att den rubriken skulle generera mycket trafik till hemsidan och tog chansen även om det inte riktigt är vad som står i rapporten. Antagligen är det en kombination av de båda.

I nyheten på SN:s hemsida står frasen ”En idé som bör prövas är därför att kurser som inte uppfyller grundläggande akademiska krav inte ska kunna finansieras via studiemedelssystemet på samma sätt som idag, enligt rapporten.” Exemplen som ges är ”lärosäten anordnar kurser i svampkunskap, kreativ matlagning och tecknade serier.” Jag håller fullständigt med i detta och tror att många med mig undrar vad sådana kurser har på en högskola att göra.

I sammanfattningen till rapporten finns följande slutsatser med bäring på studiemedlen och olika utbildningar:

• Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
• Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktig nytta för framtiden.

Detta är bara två av nio punkter i sammanfattningen. Det finns fler traditionella stridsfrågor där, till exempel avskaffad LAS, lägre ingångslöner och mindre progressivitet i skattesystemet. Denna gången är det dock tyst om dem.

Inne i texten finns följande stycke:

En möjlighet skulle därför kunna vara att styra lånedelen efter beräknad avkastning på olika utbildningar. Man kan också tänka sig göra ett sammanslaget mått där man tittar till flera faktorer som exempelvis om man klarar sin utbildning inom avsatt tid, hur lång tid det tar att få ett relevant/

kvalificerat jobb och vad man har för inkomst. Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att

hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.

Det finns mycket man kan säga om rapporten, där finns en hel del intressant statistik och flera mer eller mindre kontroversiella slutsatser. Jag ska dock koncentrera mig på vilka kurser som ska ges vid universiteten och vad som ska berättiga till studiemedel och statsanslag till lärosätet.

För det första vill jag hävda att alla som är inskrivna på ett program som leder till en examen ska ha samma studiemedel. Jag tror inte på att politiskt styra vilka ämnen studenterna väljer efter förutspådd tillgång och efterfrågan. De flesta program har någon relevans och för den som blir bäst på sitt ämne finns det alltid jobb, nästan oavsett vad ämnet är. Studenter som läser enstaka kurser är jag mycket mer tveksam till. Som jag ser det finns det tre anledningar att läsa enstaka kurser: 

• Att man läser något så länge medan man väntar på en annan aktivitet (till exempel att komma in på ett program eller få ett jobb eller helt enkelt komma på vad man vill med sitt liv). 
• Att man läser ett ämne som fortbildning i sitt yrke vid sidan av ett ordinarie jobb. 
• Att man läser en kurs vid sidan av sitt ordinarie jobb av rent intresse. 

Om man tittar på dessa orsaker så är den första punkten det som Svenskt Näringsliv ondgör sig över. De andra två påverkas inte av deras tankar eftersom dessa personer normalt inte får studiemedel ändå eftersom de tjänar mer än fribeloppet. Den andra gruppen är den som gör att de enstaka kurserna inte kan slopas. Den tredje gruppen skulle lätt kunna hänvisas till studieförbunden. Ska vi då ta bort studiestödet för enstaka kurser? Det skulle få många ur den första gruppen att istället vara registrerade som arbetslösa, vilket är mer sant. Jag tror dock inte att det skulle fungera så för alla. De som har tillräckligt bra betyg skulle istället söka in på något program de egentligen inte är intresserade av och sedan hoppa av när den händelse de väntade på inträffar. Slutresultatet skulle alltså bli att intresserade studenter trängs undan från de riktiga utbildningarna. Denna nackdel är nog större än att pengar slösas bort på dem som använder högskolan som en förvaringsplats.

För det andra anser jag att alla kurser på ska hålla en akademisk nivå och ha ett syfte. Detta innebär att jag tycker att många enstaka kurser och även en del program borde kastas ut. Jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker att krävs för att en kurs ska få ge akademiska poäng i några punkter.

• Ämnet ska bygga på vetenskapliga metoder. Helst ska allt bygga på bevisbara påståenden (genom logik, matematik eller experiment), men ibland är man nog tvungen att tumma lite på detta och nöja sig med att det finns en sammanhängande teoribildning.
• Kursen ska syfta till att lära ut en färdighet. Man lär sig hur man konstruerar broar, man gör inte en lista av världens längsta broar. I humaniora ska kursen behandla textanalys, inte hur Strindberg beskrev sina kvinnogestalter. Det senare skulle kunna vara ett ämne för en examensuppsats, men inte för en akademisk kurs.
• Kursen ska finnas i ett sammanhang. Det ska inte bara finnas lösryckta kurser utan ett antal kurser i inom ett ämnesområde som tillsammans leder till att man uppnår en tillräcklig nivå för att jobba i området.
• Kursen ska vara svår. Ja, det är ett självändamål. Studierna på högskolan bedrivs av två anledningar, att lära sig vissa baskunskaper och färdigheter, samt att lära sig hur man lär sig. För att uppnå den senare punkten är det viktigt att alla kurser kräver ansträngning.

För övrigt så kunde jag inte låta bli att kolla upp den kurs om "Harry Potter och hans världar" vid Linnéuniversitetet som nämns i rapporten. Kursplanen visar att det faktiskt inte är så illa som det låter, fast bra är det ändå inte. Meningen "Kursen behandlar vidare hur barn och ungdomslitteraturen växer fram efter andra världskriget ur olika historiska, pedagogiska och litterära förutsättningar." visar att det iallafall görs en analys av området barn och ungdomslitteratur som helhet och att man inte bara studier av Harry Potterböckerna. Men frågan är ändå vad är det tänkt att studenterna ska lära sig? Målen med kursen är att studenterna ska kunna

• redogöra för barn och ungdomslitteratur i allmänhet och Harry Potter som litterärt och intermedialt fenomen i synnerhet
• kritiskt analysera forskningsresultat inom ämnet.

För mig är detta väldigt intetsägande. Det känns som en kurs där man försöker lära ut en färdig tolkning och inte en tolkningsmetod. Harry Potter som litterärt och intermedialt fenomen skulle kunna vara ännu ett utmärkt ämne för en examensuppsats, men vilken färdighet lär studiet av den ut? Dessutom känns ett som ett väldigt populistiskt grepp att ge kursen namn efter böckerna om Harry Potter. Trots det kanske kursen kan ha någon relevans för en mellanstadielärare eller en skolbibliotekarie.  Med tanke på att den ges som sommarkurs på halvfart distans så kan vi ju alltid hoppas på att de är målgruppen även om jag inte riktigt tror det.

Som avslutning kan jag nämna att jag var en av Svenskt Näringslivs idealstudenter. Jag gick direkt från gymnasiet till civilingenjörsutbildningen, la fram exjobbet en månad efter nominell tid och var etablerad på arbetsmarknaden vid 24 års ålder. Och ja, jag är fortfarande en hårt arbetande löneslav, att jag skriver det här mitt i natten svensk tid beror på att jag för tillfället är i en del av världen där klockan ännu inte är så mycket.

Evig tillväxt i en ändlig värld

Jorden har en viss storlek och en begränsad mängd naturresurser. Samtidigt har vi ett samhälle som bygger på att det hela tiden ska bli fler människor (befolkningstillväxt) och att varje människa ska konsumera mer (ekonomisk tillväxt). Konsumtion kräver alltid naturresurser vilket gör detta till en ohållbar situation. Fler och fler börjar förstå detta och Vetenskapens Värld hade nyligen ett program (SVT Play) där man tog upp problemet. En intressant sak i programmet är att det fanns forskare som pratade om detta redan för flera decennier sedan, men då blev närmast utskrattade. Idag är problemet mer akut och det är nog inte så många som skrattar längre även om många försöker förneka problemet fortfarande.

Som vanligt i frågor på det här temat så har Cornucopia redan skrivit ett blogginlägg om TV-programmet. Jag vill trots det göra några egna kommentarer.

Det är inte tillväxten i sig som är problemet, utan naturresursanvändningen. Som nämns både i programmet (jag tror det var av mannen från SEB) och i kommentarerna på Cornucopias blogg så är det första vi borde göra alltså att sluta se BNP som det intressanta måttet. Min tanke är att vi istället borde försöka skapa ett mått på naturresursförbrukning (kol, olja, olika malmer) som behöver minimeras. Dessutom måste påverkan på återväxten av förnyelsebara tillgångar tas med. Minskad biomasseproduktion i världen på grund av spridning av olika typer av öknar (asfalterade ytor, byggnader och vanliga sandöknar) är enligt mig ett lika stort problem som att det snart kommer bli brist på olja.

Det är oklart vad vi kan göra åt situationen. I en utopisk värld där alla människor är altruistiska så skulle vi kunna dela de tillgänglig resurserna lika på de 9 miljarder människor jorden förutspås härbärgera 2050. Alla skulle antagligen kunna leva på det och även om hela västvärlden och många även i resten av världen skulle få minska sin konsumtion radikalt så finns det nog även en del som skulle få det bättre. Nu är det mot människans natur att göra så, vi har genom det naturliga urvalet under årmiljoner avlats fram till att i första hand tänka på oss själva, vår familj och vår grupp. Det har inte ändrats bara för att grupperna har gått från att vara stammar med några tiotal eller kanske några hundra medlemmar till att vara länder med många miljoner invånare. Vi lever fortfarande i en värld där olika grupper konkurrerar mot varandra för att ge sin avkomma bästa möjligheterna.

Hur kan vi då minska vår resursanvändning? Det finns två uppenbara sätt, att minska resursanvändningen per capita och minska antalet människor. Vare sig vi vill det eller inte så kommer både lösningarna på sikt tvingas fram, det enda vi kan påverka är om det sker som en långsam nedgång eller som en krasch. Tyvärr har jag inget större förtroende för att hela jordens befolkning ska komma överens om att gemensamt minska resursförbrukningen, så jag tror slutresultatet blir en krasch. Om den kommer om tio är eller vi klarar oss i hundra år vet jag inte, men längre går det nog i alla fall inte. En avstannande befolkningsökning i de fattigare delarna av världen skulle inte skada. Kinas ettbarnspolitik är ett fruktansvärt ingrepp i människors privatliv, men utan den hade vi idag varit mycket närmare katastrofen.

I de två inslagen i Vetenskapens Värld så fanns det rent kommunistiska lösningar. I reportaget om den så kallade rättegången som iscensatts av naturresursforskare med ett antal nobelpristagare som gisslan så sas det att den rika välden måste lyfta den fattiga delen av världen till vår nivå och när det var gjort skulle alla bli snälla mot varandra och vi kunde sänka vår gemensamma förbrukning till en hållbar nivå. I det andra inslaget om tillväxt så var slutsatsen som den kanadensiske forskaren drog i stället att bara om vi ökar skatterna och låter staten använda alla resurser så kan vi minska den totala förbrukningen. Som tack för detta skulle medborgarna få lite kortare arbetstid, i alla fall i medeltal.

Att minska på arbetstiden är kanske inte en dum idé. Det kräver dock att människor är villiga att ändra sin livsstil. Det viktiga är dock vad vi gör med fritiden. Går vi skogspromenader i närområdet minskar ökad fritid resursanvändningen. Flyger vi till Brasilien för att vandra i en tropisk regnskog så gör den inte det. Frågan är dock varför det behöver leda till ökad skatt? Med mer fritid och mindre konsumtion så är det inte bara behovet av varor som minskar, utan även behovet av offentliga tjänster. När föräldrarna jobbar mindre så behövs inte lika många dagisplatser och fritids kanske kan stängas helt. Något som slukar resurser är våra bostäder och när vi ändå ser utopiska framtidsscenarier framför oss så kanske vi kan prata om generationsboenden. Då minskar även behovet av äldrevård och hemtjänst. Med mindre resor och transporter så minskar behovet av vägar. Det finns många sätt som en ändrad livsstil skulle minska behovet av det offentliga på. Ett ökad skatteuttag är alltså inte en nödvändighet. Likaväl som vi får vänja oss vid att inte kunna köpa lika mycket prylar så kanske vi istället ska vänja oss minskad offentlig service. Och tänk om en ökad lokal matproduktion skulle göra att det skapades fler okvalificerade jobb? Då skulle kanske inte lika många stå utanför arbetsmarknaden och alltså inte lika många behöva försörjas av samhället.

Om vi vill förbereda det svenska samhället på en situation där det är brist på resurser så är nog det bästa vi kan göra att genomföra en rejäl skatteväxling. Höj skatten på energi och råvaror och sänk skatten på arbete. Med skatt på råvaror menar jag att det till exempel ska vara skatt på att bryta järnmalm och andra naturresurser. För att inte bara flytta tillverkning utomlands så måste man givetvis införa tullar på varor från länder som inte inför motsvarande skatter. Det kanske kan bli ett problem med EU, men EU är nog ändå på väg att falla samman.  Syftet med det här systemet är givetvis att förändra människors konsumtion. Plånboken är ett bra styrmedel och om det blir billigare att gå till skomakaren än att köpa nya skor så kanske vi återanvänder och reparerar mer istället för att slänga och köpa nytt. När transporter blir dyra relativt arbetskraft så kanske vi också börjar producera mer mat lokalt istället för att importera från resten av världen. Det skulle nog vara bra på sikt med tanke på att global matbrist kommer. Även om optimister tror att vi kan föda nio miljarder människor på jorden så ger jag inte mycket för det.

Om den politiska viljan finns så kan det göras mycket för att förbereda oss på ett samhälle där vi inte ständigt ökar vår resursförbrukning. Det gäller dock att se upp så att inte åtgärderna leder till en totalitär stat. En skatteväxling som gör förbrukning av energi, råvaror och andra naturresurser relativt sett dyrare och arbetskraft relativt sett billigare är troligen den minst repressiva åtgärden som leder oss i rätt riktning.

Accetera inte totalitär styrning på dagis

I diskussionen om den fria lekens vara eller inte vara på förskolorna som startades av en artikel i SvD så har Marika Formgren skrivit ett inlägg på Correns ledarblogg där hon genom att överföra resonemanget till vuxnas fritid visat hur absurd tesen i SvD är.

Bortom multikulti - Engelsbergsseminariet

Jag har under helgen tittat igenom filmerna från Engelsbergsseminariet 2011 på Axess Play. Det tog ett tag, totalt är det mer än fem timmar film. Temat är ”bortom multikulti” och programmet bestod av att totalt 12 debattörer fick prata i 15 minuter, tre föredrag i taget och sedan en diskussion.

Jag har de senaste åren varit ganska kritisk mot svensk invandringspolitik och tänkt att man behöver begränsa invandringen. Efter att ha lyssnat på de här talarna och diskussionen så är jag fortfarande kritisk mot svensk invandringspolitik, men jag har tänkt om lite i vilken riktning man bör förändra den även om jag förstås inte har någon färdig lösning. Nu inser jag att bara begränsa antalet som kommer hit löser inte något, och att det till och med skulle kunna vara så att saker skulle bli bättre av att göra det lättare att komma hit. Det viktiga är hur vi behandlar dem som kommer till Sverige. Ta er tid att lyssna igenom seminariet, det sägs mycket tänkvärt och viktigt.

Några reflektioner som jag gjorde medan jag lyssnade:

Som Paulina Neudling sa, om vi vill att Sverige ska vara en liberal demokrati så måste vi stå upp för de liberala värderingarna. En av dessa är ett samhälle med öppna gränser. Det är dock inte den enda, till exempel individens mänskliga rättigheter och att alla ska behandlas lika är andra viktiga liberala värderingar. Vi får därför inte tumma på till exempel jämställdhet och barns rätt att bestämma vad de ska göra av sina liv när de växer upp bara för att människor kommer hit från kulturer där dessa värderingar inte är självklara.

Något som inte nämndes under seminariet, men som jag anser är att en liberal värdering, är att äganderätten ska skyddas. Detta innebär inte bara det personliga ägandet utan också medborgarnas delägarskap i landet Sverige. Det innebär att vi inte kan skänka bort skattepengar eller de gemensamma tillgångar som svenskar har byggt upp genom tiderna. Det är bara legitimt att låta någon som bidrar till ett mervärde för landet Sverige bli medborgare och ta del av vårt sociala skyddsnät. Flera debattörer tog upp saker som närmade sig det här utan att säga det rakt ut. Man pratade om att vi måste göra om systemet så att det blir ett win-win system där Sverige tjänar på invandrarna för att ge invandringspolitiken legitimitet. Det viktigaste är då att se till att alla så snabbt som möjligt kommer i arbete. Det är här den ökade invandringen skulle kunna hjälpa till. Om vi släpper in fler arbetskraftsinvandrare som kommer hit med jobb redan klart så skapar vi en arbetsmarknad som är mer öppen för nykomlingar i landet. Detta skulle antagligen göra det lättare även för dem som flytt undan våld och förtryck att få jobb. Vi måste dock också tydligt visa att vi förväntar oss av dem som invandrar till Sverige att de skaffar jobb och försörjer sig själva. Hanne Kjöller tog upp ett skräckexempel på varför dagens system inte fungerar (jag tror inte riktigt hon menade det på samma sätt som jag). Om vi tar en åttabarnsfamilj från Somalia så finns det inte en möjlighet för föräldrarna (jag tror att hon som kulturrelativist som inte anser att jämställdhet gäller somalier sa familjefadern) att få jobb som betalar så mycket i lön som de får i socialbidrag. Jag tror att hon med detta menade att en arbetslinje inte skulle fungera för den familjen. För mig visar det mer på hur det personliga ansvaret är satt ur spel. Den somaliska familjen i exemplet har själva satt sig i en ohållbar situation genom att skaffa barn som de inte har en möjlighet att försörja. Genom att ge ökande socialbidrag med fler barn så uppmuntrar det svenska samhället människor att skaffa stora familjer som måste försörjas av samhället. Jag tror att bidragen per individ snarare skulle minska än öka med ökande familjestorlek för att inte ge felaktiga incitament. Den alltid sevärde professorn Hans Rosling (var inte på Engelsbergsseminariet) brukar visa grafer på hur familjestorleken minskar när BNP ökar. Jag har funderat på vad som är hönan och ägget här. Det är bara när man inte måste lägga all sin kraft på att överleva från dag till dag som man kan förbättra sin situation långsiktigt. Jag tror därför att minskade familjestorlekar är en utlösande faktor för en förbättring av levnadsstandard i ett land.

En viktig diskussion som uppkom är den om rasismen i det svenska samhället. Då menar jag inte diskrimineringen på lägenhetsmarknaden eller i krogkön, även om detta också är ett problem. Det mycket större problemet är när vi inte förväntar oss att människor ska klara saker eller inte tror att de har samma målsättningar som vi bara för att de har rötter i ett annat land. Vi ska inte ursäkta dåliga resultat i skolan med att barnen kommer från en familj med rötter i ett annat land (det var även en debattartikel med kopplat tema i SvD idag). Vi ska inte anta att kvinnor vill leva i ett system där de inte har bestämmanderätt över sina egna liv, när de har flytt från ett land just för att de saknade rätten att bestämma över sina liv. Sara Mohammed tryckte mycket hårt på det här, vi får inte offra kvinnors och barns rättigheter för att skydda en grupps rättigheter. Detta är viktigt, grupper har inga rättigheter, det är individer som har rättigheter. Ett annat slående exempel som togs upp är hur många journalister skyllde morden på ett antal biståndsarbetare i Afghanistan på pastorn i Florida som brände koranen. Det är ett tydligt utslag av rasism att hävda att afghaner är lägre varelser som inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar bara för att någon bränner en bok på en annan kontinent. Det var inte Terry Jones provokation som dödade civila i Afghanistan, det var afghaner i en mobb.

(Jag skriver rasism här eftersom det är det ord som oftast används, ibland pratas det även om omvänd rasism som moderatorn Lotta Gröning gjorde under seminarierna. Jag tycker egentligen kulturrelativism som användes av några debattörer är ett bättre uttryck, även om det inta alltid passar in. Rasism är för mig när man anser att orsaken är gener och arvsanlag. Dock menar vi ofta, och specifikt i det här fallet, värderingar som har sin grund i den kultur en person har växt upp i och inte hudfärg när vi pratar om rasism.)

Ytterligare en viktig sak som togs upp är att vi måste vara stolta över att vara svenskar om vi vill att de som kommer hit ska vilja bli svenskar och anamma vårt värderingssystem. Vem vill gå med i en grupp som ser ner på sig själva? Nima Dervish tog fram citatet från Mona Sahlin där hon säger att Sverige inte har någon kultur att vara stolt över, till skillnad från de länder invandrarna kommer från. Han uttryckte också att det är hemskt att det är han som har invandrat från Iran som säger ifrån att det här inte är okej och att svenskar bara stillatigande tar emot en sådan förolämpning från en av sina mest inflytelserika politiker. Svante Nordin hade en intressant förklaring till detta uttalande och till varför vänstern i Sverige lierar sig med stockkonservativa islamistiska grupper. Det handlar helt enkelt om att vänstern tycker så illa om vår svenska liberala demokrati att de vill göra sig av med det kulturella arv som har skapat den och att de därmed också ser sin fiendes fiende som sin vän. Glöm inte att socialister och kommunister har samma mål, det är bara medlen som skiljer. Socialisterna vill använda det demokratiska systemet för att avskaffa frihet och demokrati medan kommunisterna anser att väpnad revolution är rätt väg. Tro inte att ett demokratiskt system inte kan avskaffa sig självt, det är precis vad Tyskland under nationalsocialisterna gjorde på 1930-talet. För att vara tydlig, jag tror inte att alla i socialdemokraterna är socialister, men det finns många på ledande positioner och Mona Sahlin var en av dem. De flesta i partiet är snarare socialliberaler som anser att större delen av befolkningen är så dumma att de inte klarar att ta hand om sig själva utan det måste staten göra. Sådana finns det gott om även i de borgerliga partierna. Sen finns det en tredje grupp socialdemokrater som jag tror Göran Persson var en representant för. Det är realpolitiker utan tydlig ideologisk agenda som helt enkelt har sökt sig till det parti som historiskt sett har haft makten i landet. De flesta i denna grupp stannar dock i kommunpolitiken.

Som avslutning vill jag nämna att jag hamnade på Axess via Tanja Bergkvists läsvärda blog. Hon har ett språk som gör de ofta långa inläggen roliga att läsa samtidigt som hon tydligt får fram hur absurd den så kallade genusanpassningen av samhället är.

Behovet av katastrofplanering

Jag har ofta tyckt att en del av det jag sett på andra bloggar om bug-out-bags och liknande verkat lite överdrivet. Efter att ha tittat på kanadensiska nyheter den senaste tiden så börjar dock fundera på om jag inte borde planera lite mer för vad jag ska göra om det händer något.

Vattenfall

Jag såg att Vattenfall har fått en ny styrelseordförande, Lars G Nordström heter han om någon missat det. Han har tidigare styrt upp Nordea och Posten när de har varit i blåsväder. Nyheten fick mig att skriva färdigt ett blogginlägg som jag har haft liggande ett tag.

Varje gång Vattenfall diskuteras i media så kommer frågan om utförsäljning upp. Likaså frågan om de tyska kolkraftverken. Så också i artikeln i DI idag.

Till att börja med, svenska staten bör inte äga bolag som bedriver verksamhet utanför Sverige. Ägande av bolag är alltid en risk och Sveriges pengar ska inte spekuleras med. Dessutom om man nu gör vinst på den internationella marknaden, vad gör det för Sveriges anseende i till exempel Tyskland? Här i Sverige skrivs det i kommentarsfält att Vattenfall och andra elbolag suger ut sina kunder. Vill vi att tyskar ska ha åsikten att svenska staten är en utsugare? Om jag inte minns fel så var det demonstrationer mot Vattenfalls brunkolsgruva i Tyskland där man skyllde det hela på Sverige och inte bara Vattenfall. Men det skulle kvitta om Vattenfall bara hade vattenkraft och solkraft i Tyskland istället för kärnkraft och kolkraft. Svenska staten ska inte äga ett elbolag i Tyskland eller någon annanstans utanför Sverige.

Alltså: Sälj av all utländsk verksamhet i Vattenfall!

Givetvis ska man försöka få ut så bra pris som möjligt. Om försäljningen ska ske som enskilda kraftverk eller som ett stort bolag, kanske till och med genom börsnotering är en detaljfråga som avgörs av hur man får ut det bästa priset.

Vad gäller då den svenska delen av bolaget? Här är jag mer kluven. Vattenkraftverken i älvarna är en nationell tillgång. Jag har inget emot att de ägs av staten och kan till och med tycka att det är bra. Samma sak med andra naturtillgångar som LKABs gruvor i Kiruna.

Elförsäljningen till konsumenterna är en annan fråga. Där handlar det om en konkurrensutsatt marknad. Det kommer per definition aldrig att bli rättvis konkurrens när ett statligt bolag konkurrerar med privata bolag.

Fast vi borde göra en delning till, i nätleverantören och elleverantören. Elnätet är ett naturligt monopol. Ingen kommer någonsin att bygga ett parallellt elnät över en större yta för att konkurrera på nätsidan. Naturliga monopol är något som passar ganska dåligt för privat ägande då de aldrig kan konkurrensutsättas. Ofta kan det vara rimligt att naturliga monopol ägs av stat eller kommun. Andra exempel på naturliga monopol där stora kostnader för infrastruktur gör att det aldrig kan bli sann konkurrens är vatten, avlopp och järnvägar (obs rälsen, inte tågen). Å andra sidan ägs redan en stor del av elnätet av privata bolag efter att kommunerna sålt ut sina elbolag. Alltså är det orättvist om staten skulle driva de delar av elnätet som Vattenfall nu äger till självkostnadspris (inklusive kostnader för långsiktigt underhåll, inte bara drift) vilket vore det rätta för ett naturligt monopol. Att dela nätleverantör och elleverantör i olika bolag skulle nog heller inte fungera så bra då en nätleverantör bör kunna leverera el med den konstruktion vi har idag.

Så som slutsats kommer jag fram till att den svenska delen av Vattenfall bör drivas vidare som ett statligt bolag på kommersiella villkor. Det är inte en ideal lösning, men troligen den bästa kompromissen. Den utländska verksamheten bör dock säljas av så snart det går. Jag har svårt att se att det finns några större samordningsvinster över gränserna som går förlorade av en delning. Varken inköp eller service borde vara samordnat i någon större utsträckning. Och bolagsledningen är bara småpengar i sammanhanget.

Olja

Med anledning av att Kjell Aleklett har en debattartikel i SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-framtidens-agenda_6106221.svd) så handlar mitt första riktiga inlägg om olja.

Här är min åsikt: Ja, ökad koldioxidhalt i atmosfären leder troligen till att atmosfären blir varmare genom växthuseffekten. Detta kan få en rad otrevliga konsekvenser, även om IPCC:s scenarier inte verkar helt trovärdiga i alla delar för en lekman på området som jag. Mycket större inverkan på våra liv än eventuell havsnivåhöjning på grund av smältande landisar kommer dock framtida brist på olja ha.

Det finns en fix mängd olja på jorden (det har tagit så många hundra miljoner år att bilda den att det inte är rimligt att ta med eventuell nybildning). Vi pumpar upp oljan ur marken och bränner upp den i olika raffinerade former. Efter som vi förbrukar mer olja än vad som nybildas (några miljoner gånger snabbare) så kommer oljetillgången att minska. Det verkar som att vi nu är förbi eller i alla fall ganska nära toppen på produktionskurvan (peak oil) när utvinningen börjar minska eftersom de oljekällor som var lättast att pumpa olja från har tagit slut.

Samtidigt som oljeutvinningen minskar så ökar jordens befolkning. Dessutom gör minskad fattigdom i världen att efterfrågan ökar ytterligare. Allt detta gör att mindre olja är tillgänglig per person. Än så länge har detta lett till ganska måttliga prisstegringar på olja. Var går gränsen för när oljepriset skapar en ny lågkonjunktur för att tillgång och efterfrågan ska stämma överens? Hur länge kommer oljan säljas på en öppen världsmarknad innan protektionism och vapenmakt används för att trygga oljetillgången i producentländer och stormakter?

Sverige har inga större oljetillgångar (lite oljeskiffer som hittills inte varit brytvärt finns om jag minns rätt). Vad gör vi när det blir för dyrt eller omöjligt att köpa den mängd olja vi förbrukar idag? Jag har inget svar, men jag tror tyvärr inte det finns några enkla lösningar. Vi kommer nog få ställa in oss på att vår materiella standard sjunker i framtiden. Den stora frågan är vad som händer när matproduktionen inte räcker till. Det industrialiserade jordbruket är en stor oljekonsument, både direkt i jordbruksmaskiner och indirekt vid tillverkning av konstgödning och bekämpningsmedel. I Sverige kan nog grönsaksland i villaträdgårdar och kolonilotter runt städerna lösa en stor del av bortfallet. Fast å andra sidan kunde Sverige inte försörja en mycket mindre befolkning på 1800-talet utan det blev massutvandring till Amerika undan svälten.

Alla länder har dock inte så mycket outnyttjad mark tillgänglig som vi. Vad händer när det blir storskalig svält i världen? Massflykt? Massdöd i infektionssjukdomar som får fäste i försvagade folkgrupper? Krig om resurser? Kollaps av stater med ren anarki som följd? Jag är orolig för framtiden.

Varför ännu en blogg?

Något förenklat så kan jag besvara min egen fråga i rubriken med att jag har ont om folk runt om kring mig som vill lyssna på mina åsikter. Jag väljer därför att skapa en blogg för att skrika ut dem. Vi får väl se om någon kommer att läsa vad jag skriver. Till att börja med så blir det nog inte så många, när det har blivit lite fler inlägg här så kommer jag börja göra lite reklam för den och hoppas på länkar hit.

Jag som kallar mig den långsiktige egoisten och skriver här är en man strax över trettio, utbildad på teknisk högskola och med ett än så länge stabilt jobb. Jag är singel (eller kanske man ska börja kalla det ungkarl i min ålder), det är därför jag har tid med det här och behovet att hitta lyssnare utanför hemmet. Mina intressen är vitt spridda och några av de ämnen som jag kommer att skriva om är politik, ekonomi, miljö och odling. Jag kommer blanda kommentarer om aktuella händelser och inlägg på andra bloggar med mer filosofiska funderingar. Min syn på framtiden är ganska pessimistisk, jag tror att vi får svårt att upprätthålla dagens levnadsstandard med tanke på utarmning av naturresurser (t.ex. peak oil, ökenspridning och förorening av sötvattenreserver) och en växande befolkning på jorden.

Min pseudonym kommer från det namn jag har gett min livsfilosofi. Jag har tidigare kallat mig liberal, men jag har insett att det är väldigt många som kallar sig liberala och alla menar olika saker. Istället för att ge mig in i kampen om vad som är sann liberalism så har jag bestämt mig för att ge mig själv en annan etikett, långsiktig egoism. Vad detta innebär är inte särskilt väl definierat men kommer förhoppningsvis framgå av framtida inlägg. Förenklat sett kan man säga att jag utgår från inställningen att jag vill att saker ska skötas så att det är bra för mig och mina efterkommande (även om det inte ser så lovande ut med avkomma än så länge) på lång sikt. I detta ingår två av vad jag anser är liberalismens huvudteser (min formulering):

• Varje människa är ansvarig för sin egen lycka
• Alla handlingar som inte inskränker på andra människors möjlighet att söka sin lycka bör vara tillåtna

Speciellt den andra punkten kan vara problematisk, det kommer alltid finnas tillfällen då man oavsett hur man handlar inskränker någon annans frihet. Hur avvägningarna om vad som är bäst ska göras då är en av politikens och livets svårigheter.

Jag väljer att i alla fall tills vidare vara anonym. Den främsta anledningen är att jag inte vill behöva tänka på om vad jag skriver här kan påverka mina framtida möjligheter i livet, till exempel om jag skulle söka ett nytt jobb eller ge mig in i det organiserade politiska livet. Den som läser mina inlägg och känner mig sedan tidigare kommer säkert ganska snart inse vem jag är, men jag vill inte göra det så lätt att hitta bloggen som att söka på mitt namn. Eftersom detta är min första blogg så finns det inga löften om hur ofta det kommer nya inlägg, utan det blir när jag har inspiration och ork.

Välkomna att läsa mina åsikter och hoppas att mina inlägg kan upplysa eller underhålla någon.