Konsten att strula till ett liv

Jag kan inte låta bli att kommentera den debatt som har blivit efter Svenskt Näringslivs pressmeddelande om deras nya rapport angående hur man ska öka genomströmningshastigheten på svenska universitet och högskolor och få ungdomar att välja utbildningar som är samhällsekonomiskt lönsamma. Rapporten heter ”Konsten att strula till ett liv - Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete” och finns här. Jag tycker att ni till skillnad från många av dem som har skrivit debattinlägg i SvD om den (och då menar jag inte via kommentarsfunktionen) ska läsa den.

Det första man kan fråga sig är hur det i SvD och DN kan komma att handla framförallt om att sänka studiemedlen för studenter på konst och humaniora-utbildningar. Jag ser två anledningar, antingen en väldigt klantig kommunikation från Svenskt Näringsliv, eller att någon journalist insåg att den rubriken skulle generera mycket trafik till hemsidan och tog chansen även om det inte riktigt är vad som står i rapporten. Antagligen är det en kombination av de båda.

I nyheten på SN:s hemsida står frasen ”En idé som bör prövas är därför att kurser som inte uppfyller grundläggande akademiska krav inte ska kunna finansieras via studiemedelssystemet på samma sätt som idag, enligt rapporten.” Exemplen som ges är ”lärosäten anordnar kurser i svampkunskap, kreativ matlagning och tecknade serier.” Jag håller fullständigt med i detta och tror att många med mig undrar vad sådana kurser har på en högskola att göra.

I sammanfattningen till rapporten finns följande slutsatser med bäring på studiemedlen och olika utbildningar:

• Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser.
• Väg in utbildningars samhällsekonomiska avkastning (i praktiken sannolikheten att de leder till arbete) i ersättningen till högskolor. Kurser som Harry Potter och hans världar eller 7,5 poäng Ortnamn ger tvivelaktig nytta för framtiden.

Detta är bara två av nio punkter i sammanfattningen. Det finns fler traditionella stridsfrågor där, till exempel avskaffad LAS, lägre ingångslöner och mindre progressivitet i skattesystemet. Denna gången är det dock tyst om dem.

Inne i texten finns följande stycke:

En möjlighet skulle därför kunna vara att styra lånedelen efter beräknad avkastning på olika utbildningar. Man kan också tänka sig göra ett sammanslaget mått där man tittar till flera faktorer som exempelvis om man klarar sin utbildning inom avsatt tid, hur lång tid det tar att få ett relevant/

kvalificerat jobb och vad man har för inkomst. Civilingenjörer har betydligt större sannolikhet att

hitta jobb än humanister – trots detta viker inte ansökningarna till konst- och humaniorautbildningar. Skulle man belönas med lägre studielån och högre bidrag om man läser en av arbetsmarknaden efterfrågad utbildning så skulle kanske fler välja bristyrken. Syftet är alltså att inkorporera samhällsekonomiska utfall i studiemedlen för att de på så vis ska ingå i de överväganden som blivande studenter gör. Det skulle vara ett effektivt signalsystem som inte hindrar någon från att läsa sitt favoritämne men som uppmuntrar personer att läsa något som både de själva och samhället kan dra nytta av.

Det finns mycket man kan säga om rapporten, där finns en hel del intressant statistik och flera mer eller mindre kontroversiella slutsatser. Jag ska dock koncentrera mig på vilka kurser som ska ges vid universiteten och vad som ska berättiga till studiemedel och statsanslag till lärosätet.

För det första vill jag hävda att alla som är inskrivna på ett program som leder till en examen ska ha samma studiemedel. Jag tror inte på att politiskt styra vilka ämnen studenterna väljer efter förutspådd tillgång och efterfrågan. De flesta program har någon relevans och för den som blir bäst på sitt ämne finns det alltid jobb, nästan oavsett vad ämnet är. Studenter som läser enstaka kurser är jag mycket mer tveksam till. Som jag ser det finns det tre anledningar att läsa enstaka kurser: 

• Att man läser något så länge medan man väntar på en annan aktivitet (till exempel att komma in på ett program eller få ett jobb eller helt enkelt komma på vad man vill med sitt liv). 
• Att man läser ett ämne som fortbildning i sitt yrke vid sidan av ett ordinarie jobb. 
• Att man läser en kurs vid sidan av sitt ordinarie jobb av rent intresse. 

Om man tittar på dessa orsaker så är den första punkten det som Svenskt Näringsliv ondgör sig över. De andra två påverkas inte av deras tankar eftersom dessa personer normalt inte får studiemedel ändå eftersom de tjänar mer än fribeloppet. Den andra gruppen är den som gör att de enstaka kurserna inte kan slopas. Den tredje gruppen skulle lätt kunna hänvisas till studieförbunden. Ska vi då ta bort studiestödet för enstaka kurser? Det skulle få många ur den första gruppen att istället vara registrerade som arbetslösa, vilket är mer sant. Jag tror dock inte att det skulle fungera så för alla. De som har tillräckligt bra betyg skulle istället söka in på något program de egentligen inte är intresserade av och sedan hoppa av när den händelse de väntade på inträffar. Slutresultatet skulle alltså bli att intresserade studenter trängs undan från de riktiga utbildningarna. Denna nackdel är nog större än att pengar slösas bort på dem som använder högskolan som en förvaringsplats.

För det andra anser jag att alla kurser på ska hålla en akademisk nivå och ha ett syfte. Detta innebär att jag tycker att många enstaka kurser och även en del program borde kastas ut. Jag ska försöka sammanfatta vad jag tycker att krävs för att en kurs ska få ge akademiska poäng i några punkter.

• Ämnet ska bygga på vetenskapliga metoder. Helst ska allt bygga på bevisbara påståenden (genom logik, matematik eller experiment), men ibland är man nog tvungen att tumma lite på detta och nöja sig med att det finns en sammanhängande teoribildning.
• Kursen ska syfta till att lära ut en färdighet. Man lär sig hur man konstruerar broar, man gör inte en lista av världens längsta broar. I humaniora ska kursen behandla textanalys, inte hur Strindberg beskrev sina kvinnogestalter. Det senare skulle kunna vara ett ämne för en examensuppsats, men inte för en akademisk kurs.
• Kursen ska finnas i ett sammanhang. Det ska inte bara finnas lösryckta kurser utan ett antal kurser i inom ett ämnesområde som tillsammans leder till att man uppnår en tillräcklig nivå för att jobba i området.
• Kursen ska vara svår. Ja, det är ett självändamål. Studierna på högskolan bedrivs av två anledningar, att lära sig vissa baskunskaper och färdigheter, samt att lära sig hur man lär sig. För att uppnå den senare punkten är det viktigt att alla kurser kräver ansträngning.

För övrigt så kunde jag inte låta bli att kolla upp den kurs om "Harry Potter och hans världar" vid Linnéuniversitetet som nämns i rapporten. Kursplanen visar att det faktiskt inte är så illa som det låter, fast bra är det ändå inte. Meningen "Kursen behandlar vidare hur barn och ungdomslitteraturen växer fram efter andra världskriget ur olika historiska, pedagogiska och litterära förutsättningar." visar att det iallafall görs en analys av området barn och ungdomslitteratur som helhet och att man inte bara studier av Harry Potterböckerna. Men frågan är ändå vad är det tänkt att studenterna ska lära sig? Målen med kursen är att studenterna ska kunna

• redogöra för barn och ungdomslitteratur i allmänhet och Harry Potter som litterärt och intermedialt fenomen i synnerhet
• kritiskt analysera forskningsresultat inom ämnet.

För mig är detta väldigt intetsägande. Det känns som en kurs där man försöker lära ut en färdig tolkning och inte en tolkningsmetod. Harry Potter som litterärt och intermedialt fenomen skulle kunna vara ännu ett utmärkt ämne för en examensuppsats, men vilken färdighet lär studiet av den ut? Dessutom känns ett som ett väldigt populistiskt grepp att ge kursen namn efter böckerna om Harry Potter. Trots det kanske kursen kan ha någon relevans för en mellanstadielärare eller en skolbibliotekarie.  Med tanke på att den ges som sommarkurs på halvfart distans så kan vi ju alltid hoppas på att de är målgruppen även om jag inte riktigt tror det.

Som avslutning kan jag nämna att jag var en av Svenskt Näringslivs idealstudenter. Jag gick direkt från gymnasiet till civilingenjörsutbildningen, la fram exjobbet en månad efter nominell tid och var etablerad på arbetsmarknaden vid 24 års ålder. Och ja, jag är fortfarande en hårt arbetande löneslav, att jag skriver det här mitt i natten svensk tid beror på att jag för tillfället är i en del av världen där klockan ännu inte är så mycket.